Flottningen på Göta älv och Vänern 

 Bogserbåtar drog timmer till Vargön 

Av Erling Svensson i Trollhättans Tidning den 12 sep. 1987. 

Mosedragningen över Vänern inleddes på 1920-talet men blev en industrihistorisk parentes. Under några årtionden användes metoden för att frakta virke från Värmland till pappersbruket i Vargön. På 1960-talet tog lastbilarna över. 

Under århundraden hade timret fraktats med skutor över Vänern. Sedan den industriella verk-samheten tagit fart använde man också bogserade pråmar. Men i och med utvecklingen av allt starkare bogserbåtar öppnades en ny möjlighet. Att helt enkelt bunta ihop massavirket i så kallade mosor och släpa dem över sjön. 

Rickard Pettersson från Ekebacken på Vänersnäs arbetade med mosedragning under 1940- och 1950-talen. Han jobbade på bogserbåten Tingvalla med en 300 hästkrafters ångmaskin från 1920, och på den nyare Wargön, berättade han. 

 Tingvalla hade sju man i besättningen. Själv var han styrman, dessutom fanns skeppare, rorgängare, förste och andre eldare, matros, maskinist och kocka. 

Pappersbruket i Vargön hade en vedskuta med lastrum som tog tremeters massaved. Men det mesta virket fraktades i mosor. Olika bolag tippade virket längs Klarälven. Tidigare hade det sorterats också, men sedan man enats om samsortering drogs timret bara ihop till buntar med 150 stockar i varje efter mottagningen i Karlstad. 

Av buntarna byggdes sedan mosan samman så att den fick en volym av 3 000 kubikfot. Man använde sig av en ram för att få rätt längd och bredd på mosan. Mosorna drogs ihop med vajer och gick sällan sönder. Om det ändå hände, vid dåligt väder, spreds virket och följde med vågorna. En gång var Rickard med om att hoplänkningen släppte. Då fick buntarna samlas ihop igen. För att hålla koll på mosan an-vände man kikare. 

Det var till stor del för mosornas skull som Vänersborg fick sina pirar vid den tiden. Där kunde mosorna läggas till för att delas upp i mindre buntar och fraktas genom Karls grav till Vargön. 

Väl framme i Vargön drogs virket upp på land med hjälp av en så kallad timmerhäst och de långa stockarna sågades itu med en kapklinga. Från timmerhästen kom virket till en vagga för att bun-tas. Med hjälp av bockkranen lades det sedan i ved-vältor, det kunde vara 30 till antalet. 

Bogserbåten hämtade mosor i Värmlandshamnar som Älvenäs, Karlstad, Gaperhultsbäcken och Kris-tinehamn. Besättningen fick lägga dragvajer runt mosan och placera den 100 meter från båten med en lanterna på var hundrade meter. Hade mosan legat närmare bogserbåten hade den varit omöjlig att flytta eftersom den hade hamnat i propellervattnet. Det gick inte fort, farten var 2 knop, knappt 4 kilo-meter i timmen. Om det blåste mer än 4-5 sekund-meter blev det omöjligt att fortsätta. Man fick alltså hålla sig i lä av öar och land och vägen blev betyd-ligt längre än fågelvägen. 

Om vädret var dåligt kunde det ta ett par veckor från Aspholmen i Lurö skärgård till Vänersborgs-viken. Det var ändå bara en bit av vägen. Det var noga med att lyssna på väderleksrapporten. När det var dåligt väder fick man vänta. Som mest var Rickard med om att ligga i Aspholmen i Lurö skär-gård två veckor och vänta på bättre väder. Asp-holmen hade ett kolupplag. Där kunde besättningen också köpa mjölk, potatis, bröd och andra förnöden-heter av fyrvaktaren. Man fick jobba med underhåll under väntetiden. Hela besättningen bodde kvar på båten. Ibland kunde det hända att mosan låg kvar vid Aspholmen medan man åkte hem med bog-serbåten ”på lätten”. 

Vakten var indelad i fyratimmarspass. Den första kallades plattvakten och den mellan midnatt och klockan fyra var hundvakten. Det var den som var mest krävande, i synnerhet om det var tjocka, blåst eller regn. 

Vargöns bogserbåt Rånnum med en mosa på släp 

Bogseraren Rånnum drar här en mosa på Göta älv, troligen 1948. Den höga skorstenen skvallrar om att ångmaskinen på 100 hkr fortfarande sitter i. Bild från Västarvet, Vänersborgs museum. 

Timmerflottning från Värmland 

Ur Vägen till Vänerland av Stig Hallberg. 

Timmerflottning i Göta älv har försiggått sedan länge. Före slussarnas tid släpptes timret löst eller stockevis genom Trollhättefallen. Nedanför fallen vid Åkersvass samlades det och buntades ihop till mosor för vidare fart till Lilla Edet och Göteborg. 

Med ångfartygen och bogserångfartygen började bogsering av mosor över Vänern. Det första bogser-släpet med moser kom till Vänersborg 1868. 

Efter slussarnas tillkomst flottlades timret i Vänersborg och drogs från land genom Karls grav till fabriken i Vargön. Mosorna fick driva i älven till Trollhättan, Lilla Edet eller Göteborg. 

Genom slussarna i Trollhättan drog särskilda mosekarlar till Åkersvass, där andra mosekarlar tog vid. Vid Åkerström drev de med strömmen genom fallet. I älven var mosorna bemannade med två man. 

Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade sin mat. 

På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg. 

Efter ankomsten till Göteborg rodde man till-baka eller också åkte man med någon ångare. Som ersättning kunde man få stå till rors. 

De s.k. mosorna i Venern 

Elfsborgs Läns Tidning den 12 juli 1895. 

Lotskaptenen i Göteborg har till lotsstyrelsen avlåtit följande skrivelse: 

Flera av befälhavarna på ångare som befar Vänern har för mig åtskilliga gånger gjort muntliga framställningar att jag, i vad på mig kunde an-komma, måtte vidta åtgärder till åstadkommande av förbud för transport av stockar och spiror i flottor eller s.k. mosor över sjön Vänern, enär sådana flottor vid frisk vind ej sällan bryts upp eller måste överges av de bogserande ångarna samt att genom de kringdrivande stockarna stor fara för sjöfarten uppstått, och skador på fartyg inträffat. 

Vid inspektionsresa på Vänern med chefs-ångaren Göteborg påträffade jag för ett par dagar sedan, mellan Djurö och Lurö en mängd kring-drivande större och mindre stockar, vilka tydligen legat i flottor. 

För att undgå att stöta emot stockarna fordrades stor uppmärksamhet, och om färden skett på natten, hade ångaren högst sannolikt stött emot några stockar, vilket under ogynnsamma omständigheter kunnat vålla ångarens förlust. 

Med anledning härav samt i betraktande av, att Vänern befares av många ångare, vilka i synnerhet under sommaren för ett stort antal passagerare; att ifrågavarande flottor på ett otillbörligt sätt förhind-rar fartygens passerande genom Trollhätte kanal samt att frakterna av trä i fartyg över Vänern och genom Trollhätte kanal till Göteborg nu är så låga att det knappast lönar sig för fartyg att anta så låga frakter, får jag vördsamt härmed hemställa att Kungliga Lotsstyrelsen måtte utverka, att trans-porter över Vänern av trä i flottor eller s.k. mosor ofördröjligen måtte förbjudas till förekommande av skador och förlust av fartyg och människoliv. 

I augusti 1895 meddelade Lotsstyrelsen att för-bud mot framförande av flottgods inte kunde ut-verkas p.g.a. gällande bestämmelser. 

Regler för flottning enligt Svensk Lots 

Utdrag ur Svensk Lots, del IV, segelbara inlandsfarvatten, utar-betad vid Kungl. Sjökarteverket 1921. 

Flottar 
Flotte, som framföres å kanalen, må ej vålla fartygs-trafiken något uppehåll, utan skall, såvida ej storm eller något annat hinder inträffar, oavbrutet fortsätta färden till dess ställe uppnås, där förtöjning enligt särskilda före-skrifter är tillåten. För större flottes förande skola finnas minst två man ombord på flotten. För framförande av dylik flotte me-delst draglina från land skola minst tre man användas. Flottar få ej driva i älven. Under benämningen flotte in-begripes även s.k. mosa. Flotte må vid färd å kanalen ej hava större längd än 25 meter eller större bredd än 5,5 meter. Flotte må ej hava större djupgående än 1,5 meter. 

Ordning för slussning 
Flotte äger ej rätt till genomgång framför farkost av vad slag den vara må. 

Dragvägar (De här vägarna kallades även trälvägar) 
För möjliggörande av segelfartygs och pråmars bogse-ring från land av manskap eller hästar äro vid konst-gjorda kanalsträckor längs ena sidan anordnad en grusad dragväg av 2,5 meters bredd. 

Göteborgs omättliga behov av timmer 

Det har funnits flera städer vid Göta älvs mynning. Först Nya Lödöse vid Gamlestaden. Det var Sten Sture den äldres stad. Längre ner, vid gamla Älvs-borg låg Gustav Vasas Älvsborgsstaden. Vid Färje-näs på Hisingen, mitt emot Älvsborg, låg Karl IX:s Göteborg. Den staden blev sju år gammal. 
Det dansk-norska väldet hindrade ständigt dessa städers uppväxt. Mer eller mindre uppvuxna sköv-lades de. Det var först Gustav II Adolfs Göteborg som lyckades slå rot varaktigt. 

Men Göteborg inom Vallgraven var en tätt be-byggd trästad och ett lättfångat byte för elden, även i fredstid. Behovet av timmer till återuppbyggnad var stort efter bränderna. 

Bränder i Göteborg 1713-1813 

För att ersätta de hus som brann ner under denna hundra-årsperiod behövde staden i snitt troligen cirka 5 000 nya timmerstockar motsvarande 2 000 fullvuxna träd varje år. De skulle flottas under de cirka åtta isfria månaderna. 

1713 utbröt en brand under skogen vid Otterhällan varvid ett 30-tal hus lades i aska. 
1721 brann nästan hela 2:a kvarteret, 213 hus 
1746 ödelades så gott som hela femte kvarteret. 
196 privata gårdar eller 212 bebyggda tomter 
Ungefär en fjärdedel av staden låg i aska 
1757 brann fyra hus ned på Holländaregatan. 
1758 bröt elden lös på allvar och nu åter i det femte kvarteret.
105 av de inom de senaste 12 åren uppförda husen och gårdarna låg i aska. 
1764 låg 120 tomter öde efter de två eldsvådorna. 
1781 och 1782 inträffade smärre eldolyckor. 
1792 ödelades 110 hus på 99 tomter i det tredje kv. 
1793 lades omkring 65 hus på Kvarnberget i aska. 
1794 utbröt åter en eldsvåda i fjärde kvarteret på 
91 tomter norr om Sillgatan (Postgatan). 
1802 förstördes domkyrkan och omkring 180 hus 
och gårdar. Det var med få undantag trähus, 

varav ej så få hade tre våningar, tätt hopstap- 
lade och anstrukne med brännbara oljor. 
1804 brann hus på 203 tomter. 

Från och med 1792 hade åtskilligt mer än hälften av stadens bebyggda tomter brunnit. Omkring 680 hus hade förintats, medan endast 126 åter uppförts. 1804 beräknade man att inom stadens murar fanns blott 296 hus varav en del ej färdigbyggda. 
1813 brann nära 100 hus. (Bæckström) 

Ur Göteborg, uppkomst och äldre historia. 

Då Göteborg på 1600-talets början anlades, be-hövdes både virke och timmermän i mängd. För att hjälpa fram staden befallde regeringen, att i de trakter som låg staden närmast, skulle mot befrielse från skatt lämna staden virke och arbete. Större eldsvådor i Göteborg inom vallgraven Vättle, Flundre och framför allt Ale härad hade god tillgång på skog och älven bar det fällda virket ned till staden. Därför blev i synnerhet Ale träget anlitat vid byggnadsföretaget. (Lindblad 1897) 

Flottningsleden förbi Trollhättan 

Ur Trollhättan genom tiderna av Gustaf Lundén 1946. 

Flottningen i Göta älv torde räkna sin upprinnelse från Gustav Vasas tid. Exporten av ektimmer synes vid mitten av 1500-talet ha varit så livlig att priser-na sjönk, vilket gjorde att Gustav Vasa förebrådde de alltför energiska affärsmännen i Nya Lödöse. 

Kronans behov av timmer i Göteborg 

För Kronans räkning förekom många transporter, framför allt till det under snart sagt ständig repa-ration eller ombyggnad varande Älvsborgs slott. 1599 fick Anders Linnarsson på Restad order att framforsla gott ekvirke till byggande av ett skepp vid Älvsborg. 1604 och 1605 befalldes bönderna på Dal att framföra timmerstockar och masteträn för slussbygget vid Lilla Edet. 

Det ålåg i regel allmogen att utföra eller bekosta transporterna. Ett lag skötte flottningen genom Trollhätte strömmar och ersattes nedom fallen av ett annat lag, som flottade till Flundre härad. Ovanför Lilla Edet vidtog en ny avlösning till Ale härad, varifrån ett sista lag slutförde transporten till Göte-borg. Dessa transporter tog en sådan omfattning och regelbundenhet att särskilda tillsyningsmän över flottningen krävdes. 1620 ålades häraderna i Göta älvdalen att flotta sågblockar och kol till Göteborgs hamnbygge. 

1633 hade Göteborgs då endast ett 10-tal år gamla befästningar råkat i sådant förfall, att Axel Oxenstierna beslutade om försvarsverkens snara iståndsättande. Pallisaderingen av de många vallar-na krävde mycket timmer som flottades mestadels från Värmland och Dal. 

Timmerexporten 

När Göteborgs hamn var färdigbyggd satte virkes-exporten fart. Främst var det storgodsägare i Värm-land och Dalsland som avverkade skog och sålde. 1635 omtalas 70 transportörer av master, blockar och däler (bräder) genom Trollhättefallen. 

Från 1620-talet blev Göteborg ett västsvenskt centrum för virkeshandeln. En bestämd stadsdel togs i anspråk för de master och annat virke som transporterades ned för Göta älv, Masthugget. 

1640 överlämnades trävaruexporten från Göte-borg till ett masthandelskompani som avverkade skog i Värmland och på Dal. Två år senare fick Karlstad och Åmål samma rättigheter. Masthand-larna i Vänersborg och framförallt de driftiga göte-borgarna lyckades driva upp virkesaffärerna så att vid mitten av 1600-talet mer än hälften av rikets trävaruexport gick över Göteborg. 1655 exportera-des 734 master från Göteborg. Nära hälften, 355 st., gick till Holland. 

Flottning genom fallen och slussarna 

Flottningen skedde på 1500-talet genom fallen i Vargön, men sedan Karls grav i början av 1600-talet upprensats till trafikled, användes denna väg. I brådskande fall kom timret trots de större riskerna att slussas i Vargön ännu inemot år 1800. Vid Lilla Edet passerade allt virke genom slussen enligt gene-ralkvartermästare Örnehufvud 1642. 

Under den våldsamma färden utför Trollhätte-fallen råkade alltid en stor del av timret ut för ödet att brytas sönder eller kastas upp på öarna, varifrån det sedan var omöjligt att få därifrån. 

Nedanför Helvetesfallen drogs mängder av virke in i bakvattnet vid Olidehålan. Här måste det av flottkarlarna åter buntas ihop och släpas efter häst till Flottberget för att på nytt kastas ut i älven. Längre ner i Flottbergsströmmen fanns det ännu ett bakvatten eller s.k. ida, och vid Åkerström ett vattenfall, där ett nytt flottningslag tog över. 

De vid Trollhättans sågverk förädlade trävarorna flottades genom strömmarna, men drogs tidvis även efter häst till Flottberget, varvid alltid många bräder förstördes under släpningen längs den kilometer-långa, knaggliga vägen. Minst tio procent av virket beräknades bli förstört under transporterna. 

A Julinius berättade 1662 att masterna pläga ofta på två eller tre ställen bli avbrutna som kål-stockar, vilka merendels tre alnars [1,8 meter] tjocklek hålla och 100 alnars [60 meter] längd. Slutligen samlas virket upp i Göteborg och fraktas till Spanien, Frankrike och England där det säljes till ganska högt pris. 

Per Elvius beskrev flottningen i Trollhättan i sin reseberättelse 1748 varur följande hämtas. 

Det är skada och förtret att se så kostbara träd förloras, som först krävt 200 à 250 års växt och under tiden på 12 alnars distans runt omkring för-kvävt alla omstående mindre träd och sedan blivit förda ifrån Fagremo eller Tiveden till Mariestad, några mil med 8 à 12 par oxar, och så i flottar förda till Vänersborg, slagna utföre Rånnums fall, vidare flottade till Trollhättan att där bliva till intet. 

Sedan kanalleden förbi Trollhättan öppnats för trafik år 1800, flottades timret genom slussarna, och den avgift, som därföre erlägges, säger Sjögren 1817, finna ägarna mångfaldigt ersatt genom säkerheten för alla förluster. 

Men timmerflottar och lösa stockar blev till allt större hinder och risk för fartygen som trafikerade slussarna och Vänern. Slussning av timmer i flottar krävde 3-4 gånger så lång tid som samma antal stockar lastade på ett fartyg. 1871 kom en förord-ning som i princip gav dödsstöten åt flottningen. Efter några decenniers avtynande upphörde timmer-flottningen i Göta älv. 

Risker med flottning 

Ernst Hollman belyser i boken Flundre härad de risker handelsmännen åtminstone tidvis måste ta vid flottning av master och timmer på älven. 

Under Gyldenløvefejden på 1670-talet blev Fors bro nära Sjuntorp nerbränd av danskarna. Följande år hade den åter blivit uppbyggd med virke som åtkommits på ett inte fullt just sätt. 

Till Lilla Edets sluss hade ankommit en flotte (mosa), bestående av 187 master och 3 tolfter dubb-la blockar, allt tillhörigt en viss handelsman David Amia. Tidens ondska tvang vederbörande att be-slagta flotten till återuppbyggande av Tjurholms skans och Fors bro som båda bränts av danskarna. 

1730 klagas det på flottekarlarnas vårdslöshet. Flottar som skulle föras genom kanalen och slussen drev mot den kostbara sträckedammen, att den är underkastad stort äventyr och nederstörtning, lik-som av vattuhjulen, som oftast fördärvas, utom det att dammen och rännorna skola stoppade bliva. 

Fram till 1730-talet flottades plankor och bräder från Lilla Edet till Göteborg. En anledning till att överge flottningen lämnas i boken Starrkärr-Kilanda socknar: 

Under hårda stormar och svåra oväder sprang kättingar och rep lätt sönder, varvid timret hamna-de i älven, för att senare, när vattnet sjönk, bli liggande på de flacka stränderna, exempelvis älv-ängarna (vid Älvängen). Här togs det snabbt till-vara och forslades långt upp i land, där det gömdes undan på de mest oväntade ställen. Vid razzior kunde det hända att man hittade timmer ända uppe i Rished, öster om Alafors (flera kilometer från älven). 

Flottar och bunschar i Lilla Edet 

Berättat 1932 av Karl August Halvordsson, Lilla Edet, 1873-1952, för Arvid Sandberg. Sågverken i L Edet lades ner 1881. 

Brädflottar bogserades ut från sågverken för att de inte skulle skära mot land. Det var två strömbåtar (roddbåtar), en på vardera sidan. Dessutom var det två man på flotten. De rodde med bräder, en på var sida. Man bogserade flottarna ut från sågverket och genom den nedersta strömmen. Sedan fick de som satt på flotten och rodde med bräder, själva ro flotten ner till Göteborg. 

De hade en strömbåt med sig och blev det för svårt att klara sig på flotten, var det till att gå i båten. Ibland hade de två brädflottar hopbundna efter varandra. De som rodde ner flotten från Lilla Edet till Göteborg fick ro tillbaka i strömbåten. 

Det var mest bräder som skulle till byggen i Göteborg eller trakten däromkring som flottades till Göteborg. I de största flottarna var hundra (100) tolfter (1200) bräder. 

Det var många bönder från Hisingen som, när de skulle bygga, rodde upp till sågverket vid Lilla Edet och köpte bräder. Bräderna lades då ihop i (runda) bunschar. Starka kättingar slogs om bunscharna som sedan bogserades efter roddbåten till be-stämmelseorten. 

Den långsamma resan till stan 

Elfsborgs Läns Tidning den 27 september 1895. 

Trafiken på Göta älv pågår ännu med samma livlig-het som förut. Dagligen ser man ångbåtar och seg-lare med sina laster plöja älvens vatten. 

Då och då kommer en väldig mosa eller timmer-flotte, som är stadd på sin långsamma resa till stan. Ett par tre stavkarlar medföljer för att vakta den från att ta törn. Dessemellan latar de sig. 

Båtarnas mesta lastgods utgörs av trävirke av olika slag. Värmland och Dalsland får släppa till det huvudsakliga härav. Det är i sanning förvånande att skogstillgången därstädes är så riklig att den med-ger utskeppning av de enorma massor varjehanda skogsprodukter som föras på Göta älv till Göteborg. 

Flottning i Grönån 

Grönån mynnar i Göta älv vid Älvängen. Ett tecken på Grönåns tidigare storlek och betydelse är att den hade kungsådra från mynningen i Göta älv upp till en lastageplats vid Blinneberg. 

Begreppet kungsådra är belagt redan 1442. Det var en inskränkning i strandägarens rätt till vattnet. Sedan 1983 finns begreppet inte kvar. 

Flottningen på Grönån har varit betydande och lastplatsen vid Thors bro var ett vanligt ställe att påbörja flottning. Vid Smörkullen uppströms Thors bro finns en allmänning. På kartan står det: Gårdar i Tussebo, Slittorp, Frövet, Lid och Skår, äga detta ängstycket tillsammans. Vid Kloa hade Färdsle by en lastplats för att medan vinterföret varade lägga upp timmer för flottning efter islossningen. 

Högre upp, vid bron över Grönån mellan Blinne-berg och Lid, fanns en lastplats där man också på-började flottning av timmer och färdiga hus från all-männingen Risveden, ibland kallad Västsveriges sista vildmark. Den lastplatsen tillhörde några går-dar i byarna Skår och Ryra. 

1793 ålades Herrljunga socken att leverera timmer till artilleriet i Göteborg med leverans vid Alsbo inne på Risveden. Troligen flottade man redan då på Slereboån och Grönån till Göta älv. 

På 1910-talet flottade man timmer från Relsbo i Hålanda socken i Slereboån och Grönån ut till Göta älv. Sulfitfabriken i Göta var en stor köpare med egna bogserare och pråmar. Flottningen i Grönån upphörde på 1930-talet. Som allmän flottled upphörde Grönån efter beslut i HD 1934. Några vittnesberättelser från 1923 visar på åns dåvarande betydelse som flottled. 

Häradsdomaren Robert Ahlberg i Skepplanda: I början av 1880-talet och flera år framåt hade i Grönån allmänneligen förekommit rätt så mycket flottning i länsor eller flottar. Det hade, så vitt vittnet minns, ej då förekommit lösflottning. Om-kring år 1890 och till i början av 1900-talet hade emellertid lösflottning i större omfattning än den förut nämnda länsflottningen allmänneligen bedri-vits samt de sistförflutna 20 åren ännu mera. 

Hemmansägaren Edvard Larsson i Grönnäs: Vittnet är nu (1923) över 65 år gammal samt född och uppfostrad i närheten av Grönån, där han alltid bott. Hans föräldrars egendom sträckte sig intill Grönån. Vittnet kommer mycket väl ihåg, att han, när han vid 10-13 års ålder gick i skolan, iakttog att flottning i stor skala allmänneligen bedrevs i Grönån. Alltsedan har vittnet även sett, att det flottats allmänt i samma å. Vittnets föräldrar hade även omtalet, att detta skett jämväl under deras tid, varför vittnets åsikt är den, att flottning i Grönån bedrivits sedan långliga tider tillbaka. Detta hade förr varit det enda brukliga transportmedlet för timret från Hålanda socken. 

Inför Västerbygdens vattendomstol uppgav nämndemannen Paul Thorson 1936: Numera före-komme ingen trafik på ån uppströms Kattlebergs bro med undantag för flottning vissa år. Den vid Färdsle avsatta lastplatsen hade såvitt Thorson kände till aldrig använts för annat än timmerupp-lag. Innan järnvägsbron omändrades till fast bro hade pråmar gått upp till Kattlebergs bro med göd-ningsämnen, tegelrör och dylikt, men denna trafik hade nu i det närmaste upphört. 

Pråmar på Grönån 

Elfsborgs Läns Tidning nr 30A 1893. 

Från Risveden forslar man behöfliga förråd och kan till och med afsätta famnved åt andra håll, mest Göteborg, dit fraktfart eger rum från Thors bro genom lastning å pråmar som härifrån kunna passera till Göta elf. 

Alesnickare flottade hus till Brännö 

Ur Risveden, en västsvensk obygds historia, del 1. 

Lotsen Amandus Björnberg, 1874-1961, från Brännö med fästmö Hulda var i Skogstorp på västra Ris-veden, cirka 40 km norr om Göteborg, vid mid-sommartid 1901 och beställde ett hus av hemmans-ägaren Alfred Andersson. 

Björnberg var mästerlots på Vinga men Vinga-lotsarna hade Brännö som bas. Fyrvaktarna där-emot, som Evert Taubes far, bodde på Vinga. Björnberg var född Börjesson men Lotsverket ville inte ha några son-namn på sina lotsar. Björnberg ville ha ett ganska stort hus. Det skulle levereras uppsatt på Brännö. Priset är inte känt men en vanlig bostadsstuga, 16 alnar lång, 14 alnar bred och 10 à 12 fot på knut, inklusive vattentak, uppsatt hos beställaren, betingade då mellan 1 200 och 1 500 kronor. 

I Skogstorp köpte man hus 

Alfred och hustrun Olivia Andersson i Skogstorp Öster-gården med dottern Hildur. Bilden är tagen några år efter det att Vingalotsen Björnberg var här och beställde ett hus. Hildur var med på en resa till Brännö. Det var säkert ett äventyr för en ung flicka på den tiden. 

Utsyning, fällning och hemkörning 

När höstarbetet på gården var avslutat med höst-plöjning på åkern och tröskning på logen gick man till skogen för att syna ut lämpligt byggnadstimmer. 

Virke till stockar som skulle ligga längst ner, svillestockar, skulle vara extra tätvuxet och därmed tåligt mot röta. För att hitta träd till sådant virke sökte man sig till de magraste markerna, gärna i en norrsluttning. Där växte hundraårsträden långsamt och årsringarna låg tätt som psalmboksblad. 

Under vintern som följde fällde Alfred och hans söner raka eller nästa raka granar eller furor så att det räckte till det nya huset. Stockarna kördes på före fram till skrälyckan, lyckan i skogen där man skrädde stockarna. 

Det nya huset växer upp 

När våren och värmen kom och träet började torka startades bygget. När vårbruket på gården var klart satte man ny fart. Nu gällde det att få upp stock-väggarna innan höbärgningen. 

De började med att lägga upp stenar, som ut-märkte hörnen på det blivande huset. Sen var det dags att börja med knäppet. Så kallades det första varvet av stockar, som skulle ligga på stenarna och senare på en grund ute på Brännö. När den fjärde stocken fick kontakt med den första hade man, som man sa, ett ’rendevo’ (ett rendez-vous!). 96 

Bygget fick stå och torka, medan man arbetade i jordbruket med slåttern. Då hände det att beställaren kom och avsynade sitt nya hus. 

Körehjälp till Thors bro 

När huset var färdigt var det dags att märka ner det. Hörnen numrerades med romerska siffror I-IV och stocklagen med arabiska siffror från 1 och uppåt. Sen kunde man montera ner huset och köra det till Thors bro vid Grönån i Skepplanda för flottning till Brännö. Körehjälperna innebar god tillgång på mat och starka drycker. 

Bygga flotte 

Vid Thors bro byggde man det märkliga flytetyg som skulle bestå av stockarna till ett helt hus. I botten lade man ett dussin stockar, som spikades ihop med bakar. Därefter byggde man på akterut så att ”fören” lyfte sig lite grann. De ville få farkosten att bete sig som en båt, i den mån det nu gick. Uppe på flotten satte man några stockar som bildade en vinkel. På det viset fick man en plats, som kunde skydda ”besättningen” något för vattenstänk, väder och vind. Längst bak ordnade man ett roder med en bräda. 

Resan till Brännö 

Med sig på flotten hade man en fotogenlampa. Det kunde ju hända att man i nattens mörker träffade på andra resenärer ute på älven. Flottningen ägde rum på natten då båttrafiken inte var så intensiv. 

Så bar det iväg på Grönån och Göta älv ner till Göteborg. Det var två man ombord och en eka före. Från Göteborg bogserade man ut till Brännö. Björn-bergs son berättade att lasset bogserades till Nicke-hålan i Husvik. Det kan ha varit så att man lastade om på en pråm i Göteborg. 

Brännöborna gick man ur huse och hjälpte till att bära stockarna fram till en väg där man lastade vagnar som drogs av hästar. Även här var det en oskriven regel att de som hjälpte till skulle trakteras med mat och dryck, gärna starkvaror. 

Alfred och sonen Viktor och kanske någon av sönerna Axel och Karl var med och satte upp huset. Sedan fortsatte arbetet med att lägga tak, sätta in fönster och dörrar. Allt detta tog tid och Alfred och sönerna fick nog resa hem några helger. 

Klädselbräderna sattes upp först nästa sommar. Stockarna och tätningen måste först få sätta sig och husets höjd minskade några centimeter under det första året. Huset är nummer 28 på Brännö och står på Husviksvägen. 

Björnberg hade en bror, som också var lots. Han hette Antin Pelevantius Holmberg, 1876-1940. Även han köpte hus av Alfred. Huset är nummer 18 på Brännö och sattes upp 1905 på Husviksvägen. Det är ett stabilt hus med 250 cm takhöjd i botten-våningen. Det var status att ha högt i tak. 

Flottning på Göta älv och Nordre älv 

När man kom neråt Bohus gällde det att rodret fun-gerade i de fall man skulle leverera hus till norra skärgården. Då rundade man ön Sävtuvan för att komma in i strömmen mot Nordre älv. För att under-lätta svängen rodde föråkaren i ekan till en stolpe och gjorde fast repet till flotten. Därmed tvingades flotten mot Nordre älv. 

I Svensk lots 1921 lämnas information om far-leden förbi Kungälv: Vid navigering till Kungälv iakttages att leden syd Sävtuvan ej kan användas av den med farvattnet obekante och att leden nord Fästningsholmen (Dammen) medger genomfart för högst 2,5 m djupgående fartyg. 

Danmarks behov av timmer 

Decennierna före och efter år 1600 var timmer den i Danmark mest eftertraktade varan från Bohuslän. Beställningarna från Danmark gick till slottsherren på Bohus. 1592 kunde han inte leverera ekbjälkar till Tyko Brahe på Ven. Det hade blivit ont om kustnära ekar i Bohuslän. De hade gått åt för att bygga krigsfartyg och slott i Danmark. Han fick i stället köpa ektimmer i Sverige. 

Vid sidan av skatterna förekom flera andra bör-dor och plikter. En sådan var skyldigheten att frak-ta ved från Bohusläns kustområden till Köpenhamn. För Kungälvsskepparna var detta en årlig plikt, straffbelagd om den inte fullgjordes. (Linge) 

När skogen i Bohuslän tagit slut såg sig den danska statsledningen om efter timmer från Sverige. Marstrand och Kungälv hade en årlig frimarknad i Tjuvkil. 1601 lät Kristian IV flytta den till Döse-backa vid Göta älv, mitt emot Nol. Syftet bör ha varit att få en bättre kontakt med den svenska timmermarknaden. 1603 fick Kungälv, Marstrand och Uddevalla rätt att köpa timmer i Sverige. Om smuggling av bland annat timmer, se sid. 236. 

Under Älvsborgs lösen gick Danmark hårt fram i de förpantade häraderna. Ekskogar skövlades och ektimmer fördes till Danmark. Se sid. 34. 

1551 flottades ektimmer på Göta älv till Älvs-borgs slott. Det är enligt Skogsstyrelsen det tidi-gaste skriftliga belägget om flottning. Vid den tiden fraktades mycket virke illegalt till det norska Bohuslän för vidare export. 

Ek har en hög specifik vikt. Det berättas från trakten av sjön Anten hur man vid flottning av ek band stockar av gran runt ekstockarna för att de inte skulle sjunka och gå förlorade.